Är du en av dem som undviker att sticka och virka provlappar, bara för att du så hemskt gärna vill komma igång och maska "på riktigt"? Tänk om! Förutom masktäthetskollen finns det fler goda skäl att tokälska provlappandet. Här är fem raringar.
När jag läste ett inlägg på bloggen Rimfrost stickar var jag tvungen att kommentera och bedyra min eviga och yviga kärlek till masktäthetsprover.
Jo, jag vet att det finns de som bara betraktar provlappar som ett nödvändigt ont. Och jag har hört talas om personer som helt enkelt struntar i att sticka och virka masktäthetsprov, som hellre chansar och gamblar med stickfastheten och virkfastheten.
Gör det, kära ni. Men gnöla sedan inte om plaggen inte passar eller om spetsmönstret verkade obegripligt.
Provlappar ger dig mer än korrekt antal maskor och varv. Så mycket mer.
Självklart ska du kolla av att din masktäthet stämmer överens med den i en färdig beskrivning, och lika givet behöver du masktätheten för att räkna ut en egen design. Eller räkna om en beskrivning till ditt garn.
Men det finns fler skäl att dyrka provlapparna. Här är mina fem favoritskäl:
Skulle du gifta dig på första dejten? Okej, jag gjorde det nästan, och äktenskapet har hållit i över tjugo år, så pilutta!
Men vill du inte prova dig fram lite lagom först? En provlapp, eller två, ännu hellre tre, är ett utmärkt sätt att undersöka om du och garnet kommer överens.
Är garnet snällt eller strävt? Har det studs eller är det stumt? Börjar det noppra sig redan när du arbetar med det eller djävlas det först efter tvätt? Killar småhåren i näsan så att du blir tvungen att sticka utomhus? Blir det ett vackert fall eller knölar maskorna ihop sig som en Systemet-kö vid lönings-fredagar? Och vad anser egentligen garnet om euro-krisen?
Det minsta du kan kontrollera är om du och garnet kan enas om vilken storlek på stickorna eller virknålen som passar er båda bäst.
Tycker du också att stick- och virkbeskrivningar är ohemult krångliga ibland? Det beror bland annat på att det är svårt att beskriva dans i ord. Och dansar är precis vad dina fingrar gör.
Du måste tolka en beskrivning med både hjärnan och händerna, och det lättaste sättet att göra det är genom en sticka eller virka en provlapp. Eller en prov-häl. Eller en prov-axel.
Och när du väl har hittat rytmen blir det betydligt färre problem när du väl stickar eller virkar det där riktiga, viktiga.
Japp, bara en sådan sak! Väg provlappen, mät och räkna ut hur många "lappar" du behöver till ditt slutgiltiga projekt och kolla om du har rätt mängd garn. Då slipper du överraskas av att det fattas ett nystan eller två för den där avgörande polokragen.
Hur gör du när du väljer nya stick- och virkprojekt? Jag velar. Det kan bero på att jag nästan uteslutande använder återvunnet garn, och det kan bero på en instinktiv motvilja till att skapa kopior efter färdiga beskrivningar.
Eller "velar" är fel ord. Jag skissar. Jag klottrar. Jag klurar. I garn.
För jag vet nästan aldrig vad det är jag vill sticka eller virka av mina läckra garner. Det vill säga, inte förrän jag har provlappat mig fram och garnet börjar viska skamliga förslag: "Gör mig till en själavärmare!" "Jag blir en finfin trekantssjal." "Du + jag + en virkgaffel = maskorgie!"
Vissa underbara stickningar och virkningar är på tok för stora för att ha med sig när du behöver dem som bäst. Under släktmiddagen (precis före desserten). I kön i närbutiken. På bussen. På tåget. I bilkön. Under det där kontorsmötet där du påpassligt satte dig längst bak så att konferensbordet döljer dina händer.
En provlapp är det perfekta projektet att bära med sig. Du kan smussla ned det i fickan och smyga fram det vid behov.
Och det blir klart så snabbt! Har du inte gjort något annat vettigt den dagen har du åtminstone presterat just det: en provlapp. Eller två. Eller ännu hellre tre.
Och om du nu har gjort ett masktäthetsprov "bara" för att kolla stickfastheten och virkfastheten, kolla då upp att din provlapp inte ljuger.