Mormorsrutor? Monster-maskaren: Det här är inte mormors virkning

Varför kallar jag stora mormorsrutor för monsterrutor? Det beror faktiskt inte bara på att de är monsterstora, utan också på att jag växte upp under det märkliga 1970-talet. Har du gott om restgarner? Mindre gott om tålamod? Då ska du absolut fundera på att virka en monsterruta istället för ytterligare en mormorsruta.

Mormorsrutorna anfaller! Virka en stor mormorsrutoa om tanken på att sy ihop 200 stycken skrämmer dig.

Mormorsrutor kan jag göra i sömnen.

Och uppenbarligen gjorde jag precis det. Jag måste ha virkat ett varv medan jag nannade kudden, eftersom ena hörnet hade försvunnit. Rutan var en mormorstriangel.

"Och? Vem bryr sig?" skrattade jag och förvandlade den patetiska lilla stolpgruppen till ett nytt och mycket klent hörn.

Hade mormorsrutan varit en vanlig mormorsruta skulle jag förstås repa upp det knasiga varvet.

Fult hörn på mormorsruta.

Men jag virkar inga vanliga rutor.

Jag virkar monsterrutor.

Vem kan se att hörnet på mormorsrutan är lite fult?

Det hela började i juli, när jag precis fått reda på att jag kunde ta tre veckor ledigt.

Som andra, mer normala semesterfirare började jag genast fundera ut ambitiösa planer. Projekt som jag kunde använda som avledande faktor för att slippa tänka på mitt liv efter sommarlovet.

"Städa vinden", föreslog maken.

Det räckte med en titt för att även den tanken skulle försvinna. För precis innanför hönsnätsdörren till familjens förråd stod tre säckar med mitt individuella passionssparande.

Du har förmodligen en likartad hög. Du vet, alla de där överblivna nystanen som är för fina för att ges bort och för fjuttiga för att stå på egna projektben.

Puh. Hur kunde restnystanen bli så många? Hade de legat och nuppat i sopsäckarna och kläckt nya fiberyngel?

"Vad som helst utom mormorsrutor", tänkte jag.

Jag gillar nämligen inte hm-hm-rutor. Inte alls.

Jag är född och uppvuxen under 1970-talet, när host-host-rutor (och färgkombinationen orange och ärtgrönt) var tidens nya svarta.

Mormorsrutor fanns i poncho-, tröj- och kjolform. Virkade badrumsmattor av plastremsor var mormorsrutor. Bordduken på de hemsnickrade spånplattemöblerna (mycket chict) var av mormorsrutor. Sommarhatten? Mormorsrutor. Väskor? Linnen? Bokmärken? Mormorsrutor. Vad virkade mormor? Rutor.

Jag hatar morr-morrs-rutor. Visserligen är det en av få saker som jag kan virka medan jag blundar, men jag avskyr dem lika mycket som minnet av den hudfärgade nylonpolotröjan jag bar till lekis under en batikmönstrad tunika.

Och inte nog med det. Om jag nu i ett sinnessvagt ögonblick ändå satte igång med mormorsrutor ... fram med vitlöken, krucifixen och pålen av trä! ... vad skulle det göra åt oredan på vinden?

Sopsäckarna med bastardnystan skulle bara förvandlas till säckar med rutor som väntade på montering. För är det något jag avskyr mer än m*rm*rsrut*r , är det att sy ihop en 50, 60, 128 av de hiskeliga garnlapparna.

Jag rotade ändå ihop en vanlig plastpåse eller två av det ytligaste lagret rester och tog fram en 5 mm-virknål, för säkerligen skulle jag komma på något smartsigt projekt om jag bara satte mig ned och lajade lite.

Och sedan ... sedan ...

Har du sett Terror på Elm Street-filmerna? Du vet, de där med tonåringarna som inte vill somna och drömma, för i mardrömmarna blir de jagade och dödade av svenskättlingen med rakknivshandsken?

Precis som dem borde jag ha försökt hålla mig vaken med snabbkaffe utrört i Jolt-cola ("Twice the caffein. Sugar — the real thing"). För en mormorsruta kan jag göra i sömnen.

När jag satte mig för att laja i tv-soffan framför Jerry Springer på TV400 — vilket är det närmaste en mardröm du kan komma i vaket tillstånd — blev det en mormorsruta.

"Okej", tänkte jag. "EN mormorsruta kan knappast skada."

Och mormorsrutan växte. Och växte. Den var det sista jag maskade på innan jag somnade framför Jerry Springer. Den var det första jag jobbade med när jag vaknade ... ett par timmar efter det att jag klivit upp ur sängen.

Sedan var den så stor att den blev svår att pula ner bland saftslattar och seriemördarpockets i strandpåsen. Och vid varje picknickträff där jag halade upp den flockades åskådarna för att åååh-a och ooo-a och fråga: "Vad är det du pysslar med?"

När jag svarade "en mormorsruta", reagerade publiken mycket märkligt.

Istället för att hiva fram vitlöken, krucifixen och ladda pistolen med silverkulor undrade de: "Vad är en mormorsruta?"

"Ett monster", sa jag.

Så jag virkar inga vanliga mormorsrutor. Jag virkar monsterrutor.

Och nu är jag inne på min fjärde, och skrockar hånfullt när vanliga dödliga försöker tigga åt sig en egen monsterrute-pläd.

"Ha! Jag har sparat garn i *åratal* för att kunna virka den här pläden!"

Fast nu börjar det nästan märkas även uppe på vinden. En säck har försvunnit.

Istället ligger det i vardagsrummet en färdig pläd, en nästan färdig, och i väskan gosar två stycken som än så länge inte är större än en halv 1970-talsponcho. Och hur många lappar behöver jag sy ihop? Inte en enda! Yihaa!

Monsterrutor. Det är grejen, det.

Och om du vill haka på en synnerligen oorganiserad parallellvirkning — av stajlen "skicka gärna in en bild om du vill" — av en eller två monsterrutor, kliv över till Monsterrutan, där du hittar en enkel beskrivning (även videor) av — isch! — du-vet-vad-rutor.


Viftar med stor monsterruta.

Dela garnglädjen på ...

Mer garnbus!