Hur virkar du egentligen? Och spelar det någon roll, utom i skolan? Testa dig själv och se om du virkar normalt eller... speciellt.
"Men hur virkar du egentligen?!"
Skam! Skam!
Fräcka snowboardåkare krävdes för att jag skulle bli av med min sociala ängslan.
Den del som gäller min virkstil. Endast. Resten av verkligheten är fortfarande gastkramande.
Fram till en särskild jul och skiduthyrningen i "vackra, vilda" Vålådalen plågades jag av min virkning, och smusslade och rodnade istället för att vackert vräka upp den inför publik.
Inte för *vad* jag virkade — nä, det visar jag villigt upp, på samma sätt som en del demonstrerar: "Har du sett vilken konstig böld jag i armhålan?"
Men hu för "hur"-et.
Det började som en vanlig skräckfilm, med ystra tonåringar och en gamling som väste ur sig varningar. Som ungdomarna gav blanka tusan i och därför hamnade i en blodig smet de inte kunde ta sig ur.
De andra hormonstinna ynglen förberedde sig för en lättklädd sommar med kortbyxor, tajta toppar och påsar för sexpackarna med langaröl.
Jag kaxade som vanligt till mig i överkant och satsade på en virkad kudde med en 2 1/2 mm-virknål ur eget förråd.
Och medan "R" stack sig blodig på nålen när han försökte få in en snodd i dragskon på sina leopardshorts, tystnade plötsligt syslöjdssalen.
Det var mer än tyst. Det var ett vakuum av stillhet. En tystnad som röt och vrålade i öronen.
Syslöjdsfröken hade fått syn på något hon ogillade, och medan vi sträckte på våra pubertala nackar för att se vem det var som stod näst på tur för en verbal avhyvling, himlade hon med ögonen och sa, mest till taket:
"Men hur virkar du egentligen?!"
Det var bara en person som virkade i salen, och mina klasskompisar tittade snabbt åt ett annat håll.
"Hur menar du?", kraxade jag, som då ändå virkat i 10 år och tyckte att jag svängde nålen med schvung.
"Du håller virknålen helt fel. Så där får du ingenting gjort!"
"Men, men ..." pep jag, som var halvfärdig på mindre tid än det tog "R" att sprätta loss halva handflatan från byxbenen.
Syslöjdsfröken demonstrerade hur virknålen skulle hållas, "på riktigt".
Jag kämpade. Slet. Stack och skar och sonderade med nålen på det "riktiga" viset. Det kändes som att trä en synål med traktörpannor på händerna.
Min farsa fick stryk i plugget för att lära sig att skriva med "riktig" hand, alltså den högra istället för den vänstra, och även om det här inte var riktigt lika illa kändes det så.
Skam! Skam!
Nu, nästan fyra decennier senare, virkar jag hyggligt bra på båda vis. Men fram till en viss dag bytte jag alltid nålfattning om någon kastade ett öga på min virkstil. Sitta och virka på stickkafé? Otänkbart.
Sedan blev det jul och fjällsemester 2005. Jag gick upp till skiduthyrningen och de båda säsongsarbetande brorsorna som skulle hjälpa sonen, då 10 år, med bindningarna på hans julklapps-snowboard (en bräda på rea kostar lika mycket som 28 begagnade blivande-garn-tröjor!).
Snowboardare kan det där med virkning. Deras luvor knäcker stenhårt.
Och så kan de det där med stil.
"Åker han regular eller goofy?" frågade en av bröderna.
"Hur menar du?" kraxade jag.
"Vänster eller höger fot fram? Är det vänster, åker han som de flesta — regular — är det höger åker han goofy."
Är det inte underbart?!
Jag virkar inte alls konstigt, utan som sonen åker. Goofy!
Alltså: Jag håller inte virknålen som syslöjdsfröken gjorde, som en penna, utan som mina ursprungliga virklärare gjorde.
Ja, jag skäms inte längre för att säga det: Jag håller i virknålen som en kniv.
Pennfattning fungerar bra vid finvirkning, men försök att virka trasmattor med annat än knivfattning!
Nu när jag har ett bättre namn för stilen virkar jag gärna inför publik. Gula gången i T-Centralen nästa! Här kommer gatu-masktanten!
Och du, om du precis som min gamla syslöjdslärare hävdar att det går fortare att virka med pennfattning, studera hur snabbt Jayna virkar med knivfattning i denna video:
Hur virkar du? Svara och se hur andra virkvärstingar gör!