Bränntesta garn. Vad är det för material egentligen?

Lär dig återvinna garn:

Avancerad garn-aga: Brinner du för garn smälter det för dig. Få saker (förutom en isydd tvättanvisning eller en garnbanderoll) avslöjar materialet i ditt reagarn eller återvunna garn så bra som att bränna det.

Du kanske handarbetar för att tagga ner. Det är bra. I stresshanteringstermer kallas det dämpning. Du bör enligt mina rådgivare på företagshälsovården också använda strategin rening, och avreagera dig genom att till exempel springa fortfort, slita och bita sönder grejer eller — min personliga favorit när det gäller att förena nytta med nöje — tända eld på saker.

Nytta? Nöje? Var så säker. Heltossigt? Inte alls.

Efter gullegullande och goseligos och halledudanejdå är nu dags att utsätta secondhand-fibrerna för varenda skymf du kan föreställa dig. Garnet ska eldas upp, frysas ut och … eh, tvättas. Det första först.

Vadå, "varför?"! För att du ska vara säker på att garnet du har återvunnit eller hittat i en begagnatbutik (eller hemma i garaget/på vinden) är värdigt att få komma in och leka med de andra små garnen. Därför.

Okej? Kan vi sätta fjutt på lite garn nu? Jag har hittat två lämpliga offer: ett svart-rött metallicglänsande garn som jag använt som virkad kant till en skidhuva och en groteskt stor kon med ett grovt gammelrosa garn.

Klipp, klipp. Två snuttar. En pincett. En tändare. Ett eldsäkert fat i diskhon (och ett lock för att kväva småeldar). En vuxen i närheten ... Ja, om du är myndig är det istället väldigt praktiskt att ha ett barn i skolåldern på standby, som kan komma med peppande kommentarer som:

”Mamma, får man verkligen gööööra så där?”

och

”Är du säker på att du kan numret till 112?”

Ge fyr!

Mmm, inget doftar jul och vinter mer än det svidande skarpa molnet från en bit hårigt syntetgarn som just sagt ”fffFFWOOOOSCH!” i diskhon. Det är det svart-röda metallicglänsade återvunna före detta luddet som smält. På med locket.

Det rosa garnet som jag hittade på vinden luktar mer lucia ... när var det? 1979, när tärnan H skulle kila sig bakom örat och glömde att hon hade ett levande ljus i handen.

Jodå, det gick bra. Jag var väl pepparkaksgubbe som vanligt.

Jaså, H?! Hon blev lite svedd och rädd. Mer rädd än svedd. Lite i topparna bara.

Det gick bra för det rosa garnet också, som definitivt är av ull, eller har en mycket hög ullhalt; bara toppen brann innan lågan släckte sig själv, lägg till doften av bränt hår och utseendet på askan och klumparna och du får får-fiber.

Jihoo! Tre kilo ull, tre kilo rosa ull, jag köpte tre kilo ull för fyrtio spänn för två år sedan ... och jag har fortfarande inte kommit på vad jag ska göra med det. Men det är ull! Ull!

Bränntest är ett enkelt sätt att försöka ta reda på vilken sorts fibrer som gömmer sig i ett garn när du inte har någon garnbanderoll eller tvättlapp att lita på.

Och varför behöver du veta det? Tja, det är inte alltid nödvändigt att veta, men det ger en vink om såväl tvättbarhet som användningsområde.

Ett år gick jag till Konstfacks julmarknad och såg urläckra, handvirkade grytlappar — i akryl. Hallå? Har ni materiallära på schemat, eller?

Jag hade god lust att göra ett bränntest på plats: ”Ska vi se vad som händer med din hand om du försöker ta ut en het lasagneform med den här?”

Fy på dig, Anna.

Här finns ett utmärkt bränntestdiagram med tydliga säkerhetsinstruktioner på engelska, inklusive dofter: 

http://www.ditzyprints.com/dpburnchart.html

Läs också "Hur bränntesta fibrer och garn utan banderoll?"