Rätstickad jättesjal - Hål i dig

av "Billigt garn"-Anna

En lagom smågrinig och glåmig vårdag fick jag för mig att jag skulle sticka en sjal. En stor sjal. Med hål. En sjal som du kan glida runt och se helt fantabulastisk ut i under långa sommarkvällar.

(Då menar jag givetvis en sådan där lagom sval sommarnatt med sprudlande sällskap, helt utan nederbörd, pollen eller insekter. Någon gång under mitt liv lär jag uppleva en sådan. Och då är det bäst att ha den perfekta sjalen i beredskap.)

Eftersom jag under lång tid beundrat Britt-Marie Christofferssons stickkonstfärdigheter fick jag för mig att göra en sjal i ett knapphålsmönster istället för något jag hade stickat förut, som 3/4-dels dominorutor.

Bra idé. Eller?

Vad var det mest spännande som hände medan du stickade sjalen?

Det där att rätsticka en sjal stor nog att svepa in sig i, och dessutom göra knapphåls-hål, visade sig vara ... inte så genomtänkt. Det fattades några pommes frites i mitt Happy Meal, om vi säger så.

Jag har stickat i många år. Stora projekt, små projekt. Jag har rätstickat överkast till dubbelsängar, stickat långkoftor i komplicerade hålmönster, pillat med intarsiamönster och filijoner små garntåtar.

Och ändå inbillade jag mig att att knapphålsvarven skulle vara ett välkommet och omväxlande avbrott i en annars meditativ stickning.

Så var det inte.

Inte alls.

Att rätsticka timme ut och timme in har jag inget emot. Tvärtom. Men jag är inte särskilt förtjust i att lägga upp eller maska av. Inte så att jag kräks lika mycket på det som att fästa garnändar — fy för satan! — men det är trist. Tråkigt. Zzz.

Efter den första veckans intensiva stickning var jag redan less. Efter den andra veckan började jag muta mig själv: "Om jag bara stickar ett knapphål till får jag sticka på något skojigare senare!" Efter tredje veckan kunde jag inte ens titta ned i garnväskan utan att känna total utmattning och resignation.

Under semestern döpte jag stickningen till "tråksjalen".

Hur trist den var? Tja, när den väl blev färdig — ett helt år senare — hade jag stickat 738 knapphål. Sjuhundratrettiojävlaåtta.

Varför jag inte slutade? Jo, förutom att jag är en envis och besvärlig liten människa var det något speciellt med den här stickningen, trots att den inte var mer komplicerad än räta maskor, avmaskning, uppläggning. Den fascinerade mig, den eggade mig. Förbryllade och utmanade mig också.

Hur noga och hur många gånger jag än räknade avmaskade och upplagda maskor vid hålvarven hade jag alltid fel maskantal efter ett knapphålsvarv. Okej, inte alltid. I tre mönsterrapporter stämde det.

Och det där med att sticka knapphål — du vet väl att du kan sticka dem på olika sätt? Jag använde fem olika metoder, i samma stickning. I slutet av sjalen hade jag nästan bestämt mig för vilken sorts knapphål jag skulle satsa på. Nästan.

Dessutom: Livet är fullt av transportsträckor. Stickning gör dem uthärdligare, även när stickningen i sig är förbenat tråkig. En tredjedel av sjalen lyckades jag faktiskt sticka medan jag väntade på dottern och hennes kompisar på ett nöjesfält.

Vilket garn, och vad var garnets tidigare liv?

Såväl det svartgrå garnet som de enstaka små inslagen av nästan färgglatt garn är tunn två- och tretrådig ull från en herrtröja i 100 % supergosig ull, där ärmar och bakstycke var enfärgade i svartgrå, och framsidan rutig i ett intarsiamönster. Och eftersom ärmarna och bakstycket var stickade i dubbelt garn spottade tröjan ur sig hur många nystan som helst efter återvinning. Mums!

Vem har designat sjalen?

Knapphålsmönster är inte så komplicerade, men jag valde ändå att följa en färdig beskrivning (fast med betydligt fler mönsterrapporter, förstås) på en halsduk: "Swiss Cheese", som finns att ladda ned på Ravelry.

Garnkostnad?
Sjalen är stor, men eftersom herrtröjan var stickad i dubbelt garn behövdes inte mer än ungefär hälften av garnet. Så garnkostnaden blev ... 42 kronor och 50 öre.