Stickad strandtunika eller stortröja i bomull

av "Billigt garn"-Anna

Precis som jag funderar du säkert på "Hur ska jag komma i form för stranden i år?"

Med stigande ålder och ökat engagemang i djupare frågor, som nya smaker på mjölkchoklad, har jag börjat formulera om tanken till "Hur ska jag dölja min form på stranden i år?"

Svaret blir oftast en strandtunika. Mer känd som en säck med hål för huvudet.

Precis som en tjocktröja för vintern behöver en strandtunika vara rätt stor för att uppfylla sitt uppdrag.

Men den ska inte vara värmande, utan tvärtom ha gott om svalkande ventilationshål så att du kan njuta av fördelarna av att vara halvnaken utan att lida av nackdelarna. Som att småbarn pekar och undrar varför tantens rumpa ser ut som en hålig ost.

Alltså: Något av bomull, lin, silke eller viskos av bambu eller trä. Något med hålmönster på stora stickor och grova virknålar. Något som är brett och halvlångt och täcker och ändå låter huden slurpa i sig av de strålar som lyckas tränga sig in i det obligatoriska skiktet av solskyddsfaktor 30+.

Varför sticka denna strandtunika?

När jag såg att Drops Design hade en stickad modell som de kallade för "Long Beach" var jag bombis på att den skulle bli min nya strandlook.

Inte bara för att den var en uppifrån och ned-stickad raglantröja i ett struntenkelt spetsmönster, utan för att just staden Long Beach i Los Angeles County har bjudit på ett av mina bästa strandminnen.

Familjen hade pressat in ytterligare ett havsdopp i schemat innan det var dags att åka hem till Sverige, och jag hade inte hunnit mer än att ställa ned stickväskan och dra av mig kjolen när maken skrek "Späckhuggare! Späckhuggare!"

Med tanke på att USA-resan var ett firande av vår tjugoåriga bröllopsdag tyckte jag förstås att han tilltalade mig på ett mindre lämpligt sätt, och svepte ilsket handduken runt mig.

Sedan skrek barnen "Nej, pappa!" och jag släppte handduken i sanden och sprang mot vattnet. För det husbandet och ungarna fått syn på var inte chockerande degiga lår, utan en flock vilda delfiner.

Alltså, jag brukar inte bli så begeistrad av naturen. Tvärtom brukar jag ofta ha invändningar mot att befinna mig där. Men delfiner! Vilda delfiner som hoppar! Frivilligt!

Long Beach sammanfattar det som en skön strandupplevelse ska ha: Att badsällskapet är så upptaget av annat att det inte hinner klaga över att jag sitter påbylsad i skuggan och stickar.

Och givetvis är också själva strandtunikan perfekt när det är för varmt för heltäckande tröjor, men för pinsamt att gå omkring med bara linne.

Vilket garn, och vad var garnets tidigare liv?

Innan det mörkblå garnet blev en strandtunika eller stortröja var det en storcardigan. En vanlig, slätstickad herrmodell i storlek XXL.

Och jo, det kunde ha blivit hur mycket garn som helst, men det var mycket muddar och fickor och trams. Tramsigast av allt var att en separat, elastisk polyestertråd var instickad i ett par tröjdelar. Lite lagom slumpartat, sådär. Det pillade jag bort till egna nystan innan jag lindade bomullsgarnet. Elastiska trådar blir perfekt till strumpmuddar en senare gång.

Bomullsgarnet var precis som det brukar vara i kommersiellt stickade plagg, det vill säga en knippe separata trådar som löper parallellt, otvinnade.

Vanligtvis brukar jag inte gruffa så mycket över det, men jisses vad knepigt det var att hålla reda på alla trådar vid minskningarna. Plötsligt kunde jag upptäcka att jag hade tappat en tråd av åtta för fyra varv sedan. I början var jag petig och lirkade upp dem med en virknål. Sedan ... ville jag bara bli färdig. Och struntade till och med i att jag förväxlat mönsterrapporten på ett par ställen.

I hals- och ärmmuddar och som filurig touch på avmaskningsvarven längst ned gästspelar ett annat återvunnet garn, nämligen rester av ett jeansgarn. Där har systernystanen hunnit bli en stor mormorscirkel.

Två manliga överdelar har alltså offrat sig för att skyla en kvinnokropp. Så gentilt!

Vem har designat? (Du, en webbplats, ur en bok ...?)

Strandtunikan utgår från Drops Designs stickbeskrivning Long Beach. Alla element är där: raglansömmarna, slitsarna, de rätstickade kanterna och det enkla spetsmönstret. Bara maskantalet och måtten skiljer.

Det är en av de främsta fördelarna med att sticka uppifrån och ned-raglantröjor — de är så lätta att räkna om!

Garnkostnad?

Herrcardiganen kostade 45 kronor på Myrorna, och jag lyckades använda ungefär två tredjedelar. Så 30 kronor, säger vi.