Saknar du ett nystan eller två i ditt liv? Åh, stackars lilla garn!

En garngalnings liv:

Hävdar du att du inte kan sticka eller virka klart ditt projekt eftersom det fattas något väsentligt? Saknar du ett nystan av ett mycket speciellt och svårfångat garn? Eller behöver du något ännu snofsigare, kanske en nyare tv? Pfft! Pyttsan! Gör som en garngalning, och sticka och virka genom att använda din kreativitet istället för dina kontanter.

Precis här och nu skulle jag vilja skryta om den faststickade i-snoddskanten på min semester- och dominostickade pläd. Men det kan jag inte.

Den är bubblig. Den är sned. Den skrämmer små barn.

Och det är inte alls min sons fel, inte alls. Men ändå. Jag sitter här och pillar in maskor av återvunnen soft shetland i kanten och rycker till varje gång han säger det:

"Mamma, jag kan inte sticka klart den här tröjan. Jag måste ha ett nystan av gamla Fuga."

Va?!

"Fuga, måste ha Fuga!"

Har inget i min uppfostran trängt sig in i hans tonårssjäl? Inte ens en mikroskopisk liten fnasa av moderlig visdom?
 
"Fuga! Jag behöver gamla tiders Fuga! Jag får aldrig någon Fuga."

Okej, okej, han säger inte precis "Fuga". Trots att han har vuxit om mig och helt korrekt kallar mig "lilla mamma" är han ändå för liten för att minnas att Fuga en gång var en akryl/viskos-blandning, inte ull/akryl. Jag är inte ens säker på att han kan känna skillnaden.

Det han tjatar om en 70, 80 gånger på dag är "platt-tv".

"Mamma, jag kan inte sticka klart den här tröjan, aldrig någonsin. Inte förrän jag får en platt-tv!"

Nä, okej, han nämner inte stickning heller. 

Men det är vad min hjärna registrerar, eftersom han antyder att hans liv är ofullständigt och fattigt och fasansfullt utan denna platt-tv. Och finns det något som bättre förkroppsligar lycka än stickning och virkning, jag bara frågar?

Jo, det här är den traditionella, rituella tiggartortyren mellan tonåringar och föräldrar, det vet jag.

Men inte ens i mina egna tonår skulle jag ha slösat bort pysseltid och garnpengar på att försöka leta rätt på en utdöd garn-art. 

Och trots att jag uppskattar mackapärer och mojänger, nästan lika mycket som maskor, sponsrar jag inte status-dammsamlare. Västvärlden — och vår lilla lägenhet — är redan för överstimulerad och övergödd. Dessutom är frågeställningen helt fel, försöker jag förklara.

Verkligen. Jag menar, det är minst halva njutningen med att sticka och virka med restgarn och återvunna garner: att skapa istället för att konsumera. En person som tjackar köpegarn i affären kan dänga fram mer cash för att komplettera sin garn-stash. Men en garngalning som är fixerad vid billiga garner måste använda hjärnan snarare än plånboken. Ha! Det visar garnet vem det egentligen är som bestämmer!

För om du tycker att det är knepigt att få tag i ett nystan kornblå gammal-Fuga eller ett rosa Big Verona eller blå Happy när du har en halv ärm kvar att sticka, försök då att få tag i en gammal kofta från Indiska i exakt rätt fuchsia-nyans för kunna sprätta, nysta, härva och återvinna garnet till reparation och förlängning av en Hello Kitty-tröja stickad i just sådant nygammalt garn.

Det är omöjligt. Det är sanslöst. Men det går till och med bättre att fixa den med vitt bomullsgarn från en ärmlös damtopp.

"Platt-tv!"

Saknar du ett ett nystan, två, ett halvt hekto av det återvunna gröna bomullsgarnet för att kunna virka en hel herrtröja?

Amen, puttenutt, så sorgligt! Om det inte vore för att det går lika bra att virka den UTAN det jämrans nystanet.

Hm ... Gör den halva återstående ärmen lila; det där akrylgarnet ger nästan samma masktäthet.

Eller repa upp, börja om och gör tröjan randig! Eller med ett stort intarsiamotiv på bröstet!

... gör muddarna i vinrött ... eller ...

... skippa ärmarna helt och hållet!

"Måste ha platt-tv!"

Den där lyxiga alpackablandningen som försvann från postorder-butiken och därför tok-reades ut ... Tja, om du stickar uppifrån och ned kan du sticka så långt garnet räcker. Kanske blir ärmarna bara halvlånga, och hur mycket snyggare är inte det? (Särskilt som det enda nystanet öglegarn räcker precis till virkade kanter.)

Och det där ljuvliga ekologiska bomullsgarnet, som garnbutiken slumpade bort strax före konkursen ... Rent teoretiskt skulle det väl gå att få tag i flera nystan i ungefär samma rosa nyanser. Men hur kul vore det? Bättre att sticka överdelen i klänningen i ett helt annat och återvunnet bomullsgarn.

Den svart/grå shetlandsulltröjan räckte inte alls till ett överkast, ett tunt gudomligt skikt som skydd mot världens ondska ... men att spä ut den med tossiga garnstumpar går utmärkt.

"Platt-tv!"

Så när du mitt under semestern saknar rätt virknål för att virka en kant på just denna pläd, varför lifta fyra mil bort i hopp om att den lokala Ica-butiken kanske har en 3-millimetare? Du kan lika gärna kanta UTAN virknål, med den enda rundsticka du har till hands.

Visserligen blir kanten bubblig. Sned. Den skrämmer även riktigt stora barn.

"Alltså mamma ...  lilla mamma ... vad stickar du egentligen?"

"En pläd. Du vet, som ett överkast. Täcke."

"Jaha. Och hur många plädar behöver en människa egentligen?"