Krusigt garn? Upprepning i den hårda skolan, lektion tre: Skakad, inte störd

Lär dig hur du återvinner garn:

Hur blir återvunnet, krusigt garn slätt egentligen? Måste du dra och tänja i det, eller finns det smartare knep för att göra bättre begagnat garn till något virkigt och stickigt?

Så, garnnördar, det är dags för ännu en lektion i upprepningens hårda skola. Dagens tema är uppsträckning och hur den skadar ditt garn för livet.

Har du härvat och tvättat ditt återvunna garn? Har du hängt upp det på tork med en liten, lätt tyngd? Kanske en galge, en konservburk majs? Har du nu så många härvor på tork att galgarna inte räcker till?

Bra.

Jättebra.

Har du gullat tillräckligt med ditt slaktgarn behöver du inte tynga ned det alls.

Vitsen med att sätta en galge i härvan är inte att *sträcka ut* garnet, utan att ge det en fingervisning, att "forma det i fuktigt tillstånd" precis som stickade och virkade plagg.

Tynger du ned garnet för mycket förlorar det sin elasticitet, sin stickstuds, sitt jävlaranamma.

Det kan också börja mucka med dig såpass att det drar ihop sig fläckvis på ditt stick- och virkprojekt när du väl är färdig.

Är det inte hemskt? Visst är det det, men så går det när du ger garnet stryk.

Det är inte tyngden som får garnet att krulla av sig till något pysselvänligt, utan fukten och luften. Fukten fixar du i tvätten, luften finns överallt på vår planet -- och särskilt om du också skakar garnet.

Med ull- och ullblandningar räcker det ofta att bara tvätta härvorna, ge dem en rejäl skakning och sedan låta härvorna dropptorka under sin egen tyngd på en tvättlina.

Eller badkarskanten, som jag brukar göra när familjens sportfånar inte kräver att få använda duschen. När de gör det springer jag upp med härvor -- och galgar -- på vinden.

Hur skakar du då garnet? Ja, har du härvor fattar du bara tag i din sköljda härva i ändarna och gör "ormen" -- du vet, den där hopprepsgrejen. Skaka med ena handen, härvan ringlar sig, luften piskas in och vätan och det kvarvarande krullet flyger ut.

Och medan härvorna torkar mår de utmärkt av extra fluffningar. På det viset minskar du också risken för rostfläckar, tvättline- och galgveck och ökar studsen och jävlaranammat hos dig själv:

Lindat garn blir också mycket fluffigare av skakning. För att lyckas med det konststycket behöver du rätt lindnings-kärl.

Jag använder superbilliga plastbackar med nätväggar -- jag har ett tiotal som bara är till för garnåtervinning, så att inte familjens sportfånar snor dem till sina stinkande tubsockor och pingpongbollar.

Nätplastbackar gör det lätt att blöta lindat garn -- bara att spola utifrån och in med duschen eller under kranen -- och att sedan ruska in luft i trådarna som om du vore en liten, förbannad, helgalen tomte som försökte vaska guld.

Och du, investera inte i plastbackar med väggar som lutar för mycket -- då glider garnet bara av.

Okej. Då har du varit snäll mot ditt garn och ruskat det lite ömt istället för att ge det storstryk.

Beter det sig fortfarande illa? Är det knasigt, lite krulligt och dant?

Det ordnar sig, det med, som du får se i nästa lektion: "Vågar den, vågar du. Banne mig!"