Lycra!

Av Anna Lundevall, ursprungligen publicerad i Svenska Dagbladet 1997-11-07

De retuscherar benen. De lyfter, puffar, kniper och kramar fram en kontur värd en vinnare. De täcker hår och blemmor och den där fusktatueringen som inte alls gick att ta bort med babyolja fast det stod så på förpackningen.

Man kan även använda dem som en praktisk reservdel till bilen, till trädgårdsskötsel, som hjälpmedel i köket, på fisketuren, till möbel- och skovård och för att hitta en utflippad kontaktlins.

Så vad spelar det för roll att de går sönder bara man andas på dem? Att de knökar sig och hasar ned så att "Gällivarehäng!" vore en komplimang? Att de bara finns i tre storlekar: för liten, för stor och "He, he! Skojar bara!"

Nylonstrumpbyxor. Man måste lära känna sin fiende för att kunna besegra den, vilket namn den än gömmer sig bakom: "Ultra sheer". "High gloss." "Stödpanel." "Control top." "Opaque." "Shape up." "Sabla påfund."

Varje år säljs det 29 miljoner par strumpbyxor i Sverige, med "typvärdespriset" 14 kronor (det statistiskt sett mest förekommande priset). De dyraste paren kostar över 300 kronor styck. Den genomsnittliga livslängden på ett par strumpfjallingar är tre dagar, känslomässigt sett, och rent ekonomiskt sett blir det... en jädra massa bortkastade pengar. Man borde slicka fast hundralapparna direkt på låren för en betydligt sensuellare och sexigare look.

Men en gång i tiden hyllades faktiskt nylonstrumpan som kemijätten Du Ponts gåva till kvinnligheten. Eller var det manligheten?

Kemisten Wallace Carothers satt 1935 och lattjade lite med provrören. Lite hexametylentetramin där, lite adipinsyra här, och så hade han uppfunnit polyamid 66.

På företagsjättars vis norpade Du Pont polyamiden och spann av detta ett syntetfiber under det vackra varumärket Nylon. En stark, lätt och sagolikt tunn tråd, en mirakeltråd värd en mirakeldag.

"Nylondagen": Det finns ingen produktlansering i historien - nä, inte ens premiärnumret av Playboy, med en behagligt utfläkt Marilyn Monroe, eller biljettsläppet till Spice Girls-konserten - som någonsin har kunnat bräcka den klösande, klättrande, IIIIiiih!-ande köphysteri som bröt ut när nylonstrumpan började säljas i USA den 15 maj 1940.

Kvinnoben skulle hädanefter och i all framtid kunna kläs i något bekvämt och praktiskt. Något vackert, billigt och hållbart. Visst.

Den 3 januari 1947 flögs de första 27 660 nylonunderverken till Sverige. Runt den 10 januari samma år fanns det, enbart i Sverige, 27 660 par trasiga strumpor.

Carothers tog livet av sig. Och Du Pont förlorade varumärket.

Nylon blev så poppis att man kallade vilka polyamidstrumpor som helst för nylonstrumpor, inte enbart polyamidstrumporna från Du Pont. Varumärket blev ett värdelöst vanligt ord istället. (Iiish! Varumärkesexploatörer drömmer mardrömmar om sånt här på nätterna. Det är därför de blir som galna om man kallar samtliga mjölkförpackningar för Tetra Pak eller om man säger att man "tippexar" något när man använder flytande korrigeringsvätska.)

Numera kallar Du Pont sin nylon, f'låt polyamid, för Supplex® och Cordura®.

1959 sydde man ihop strumporna med en byxdel. Det var ett sådant märkligt påfund att man var tvungen att bifoga påklädningsinstruktioner i förpackningarna. Till slut insåg kvinnorna att med nylonstrumpbyxor skulle man inte bara slippa klumpiga gördlar och strumphållare, utan även slippa att hyvla bort håret på benen vareviga dag.

Då hade man också hunnit uppfinna Spandex, en oljebaserad produkt som krävde mer komplexa kemiska reaktioner än någon annan fiber tillverkad av gubbar i vita rockar. Och med lite Spandex iblandat blev det form och fason på damstrumpbyxorna, inte så mycket häng och korvande.

(Men de kan fortfarande inte tillverka strumpbyxor där byxgrenen faktiskt stannar kvar och gosar uppe vid skrevet. Om man inte bär underfjallingarna utanpå strympbyxorna.)

Nylon är starkt men inte särskilt elastiskt. Spandex kan dras ut till fem gånger sin egen längd och oskadat fjonga tillbaka till sin ursprungliga form. Spandex får kroppar att se naknare än nakna ut, lugnar ned dallrande rumpor, stödjer och lyfter, drar åt fläsket.

Du Pont leder även Spandex-ligan, under varumärket Lycra.

Sen tillverkade företaget microfibern, som var så tunn (en sextio-del av ett hårstrå) att strumpbyxorna sades bli sköna. Visst.

Säga vad man vill om vetenskapsgubbar: De kan klyva atomer, odla öron på burk, klona får och döpa dem till Dolly, men de kan inte göra ett par nylonstrumpbyxor som håller. Faktiskt. Det finns helt enkelt saker i naturen som man inte kan leka med.

Det står också på förpackningarna om man ser efter: 10 denier, 20 denier, 30 denier...

Denier är ett mått på ingenting. Det vill säga ett mått på hur mycket 9 000 meter tråd väger i gram.

Om man tar ett par mil tråd, tunnare än ett hårstrå, stickar en tub av den och tänjer ut den över halva kroppen och nojsar och nöter på den, då går den sönder.

En tjock, heltäckande strumpbyxa (över 60 denier) håller längre.

Stödstrumpbyxor och trikåer håller längst.

Husmorsritualer för att förlänga livet på nylonisar:

• Enbart köpa fot- och rumpförstärkta strumpbyxor.
• Tvätta dem för hand i mild tvål innan man bär dem första gången och efter var dag man burit dem.
• Torka dem genom att lägga dem på en torr handduk, rulla ihop och vrida ur innan man hänger upp dem.
• Ha tunna bomullsvantar på händerna när man tar på sig strumpbyxorna.
• Inte kränga på sig strumpbyxorna utan rulla upp dem försiktigt från tån till stjärten.
• Tvätta strumpbyxorna i saltvatten.
• Dutta på lite transparent nagellack kring en liten maska så att den inte krälar iväg över benen.
• Spreja med vanlig hårspray på utsatta ställen som fötter, knän och gren och låta torka.
• Klippa av ett hopplöst maskigt ben precis under troskanten och använda med en annan avklippt strumpbyxa.
• Inte stoppa dem i frysen. Det är ett gammalt råd från silkesstrumpornas dagar som inte fungerar. Såvida man inte är ute efter kalla ben.
• Återanvända dem när gått sönder bortom all nagellacksräddning.

Roligare sätt att använda rena nylonstrumpor än att ha dem på benen:

• Använda som dammskydd när man rotar bland prylarna på vinden. Knyta ihop tidningsbuntar med dem.
• Som tussar att ta bort nagellack med.
• Dra över en bit strumpa på piggarna på hårborsten för att senare lätt kunna dra bort gammalt hår och gelé-gunk.
• Stoppa i en tvål, knyt en knut på var sida - och man har en perfekt rygg-intvålare.
• Fästa över en burk med halvdassig målarfärg för att filtrera bort klumpar.
• Som polerdukar för bilar, glas, mässing och möbler.
• Och skor: Polera efter skokrämen - de håller sig blanka i en vecka.
• Att torka glasögonen med utan att repa.
• Som allmän sil och salladsslunga i köket.
• Som fyllning i mjuka leksaksdjur och kuddar.
• Klipp en tunn spiral och virka käcka badrumsmattor.
• Ta loss midjebandet och använd som reservresår i boxerkallingar, kalasbyxor och kjolar.
• Rulla ihop dem och använd som dutt-målarsvamp.
• Som hårband och presentsnören.
• Ta en bit och gör en liten påse som agn-hållare för lite småslemmigt fiskbete, kycklinglever, till exempel.
• Perfekt nätpåse att stoppa läskburkar i när man ändå är ute och fiskar. Man kan dra drickan efter sig i båten så att den håller sig kall i sjön.
• Binda upp växter tunga frukter i trädgården utan att växande plantor förstörs.
• Svepa in och skydda bärklasar från hungriga fåglar.
• Vik ihop ett par strumpbyxor och lägg dem i botten av en blomkruka så att jorden håller sig kvar - och vattnet kan rinna ut.
• Som en temporär fläktrem.
• Rulla ihop till en boll och fukta för att putsa bort döda insekter från motorhuven utan att repa lacken.
• Bona trägolv utan vax. Stoppa en ihoprullad handduk i ett strumpben och handjaga golvet.
• Förhindra ludd på kläderna i torktumlaren. Släng in ett par nylonisar tillsammans med de blöta kläderna.
• Hitta en kontaktlins på golvet eller mattan. Fäst en bit nylonstrumpa över dammsugarröret med en gummisnodd. Sug försiktigt ett par centimeter ovanför golvytan. Fungerar på smålego också.