Garn som är gratis (men bara ibland)

Självrandigt garn? Nja, ett nystan av korta garnstumpar.

Självrandigt garn? Nja, ett nystan av korta garnstumpar.

Självrandigt garn? Nja, ett nystan av korta garnstumpar. Har du sett något så ensamt och sorgligt? Klart att garnet ska få leka med nya kompisar! Snipp, snapp så var det slut med vanten. Kvar finns ett nystan med snyggt garn.

Det finns garn som är gratis. Helt gratis. Precis som bär och svamp kan du plocka dem ute i naturen, och även i stadsmiljö. Särskilt i stadsmiljö.

Jorå. Det är gratis. Men är det gott?

Som i motsats till "ondskefullt" och "omoraliskt", menar jag.

Hm. Frågan är var gränsen går mellan stöld och räddningsaktion, när det gäller att återvinna garn från borttappade vantar, kvarglömda tröjor och vilsekomna mössor.

Och nej, jag pratar absolut inte om att plocka ned och förstöra stickgraffiti och annan medveten garnbombning.

Det här nystanet med marinblått och koksgrått garn i 80 % shetlandsull och 20 % nylon kom jag alltså över helt utan kostnad. Och utan dåligt samvete. Faktiskt.

För jag passerade dess ursprungliga form — en udda, borttappad tumvante — vid tre olika tillfällen under två veckor.

Kom igen! Om ingen går tillbaka och letar efter partnern till sin tumvante på över fjorton dagar, måste det väl ändå betyda att den är övergiven, snarare än saknad?

Det är inte så att jag lägger vantarna på just varje vante jag snubblar över. Inte heller mössor som av någon anledning flyter runt i rännstenen, särskilt under vintern och våren.

Och jag rotar inte i backarna med andras kvarglömda föremål på bibliotek och kaféer, efter tröjor och sjalar som smitit iväg från sina ägare under de varmare årstiderna.

Men ja, jo, det händer att jag räddar garnet från vissa vilsna virkade och stickade verk. Utan att betala. Utan att betrakta det som stöld.

För jag har principer. Minsann.

Och det även om — särskilt som — jag anser att universum har en karmisk skuld till mig när det gäller bortslarvade stickade skapelser. En stor och snudd på uråldrig skuld, ännu inte helt återbetald.

Att bli bestulen på sina maskor


När min dotter gick i mellanstadiet lånade hon en av mina nystickade tröjor. En tröja stickad i djuprosa, återvunnet blandgarn med en touch av angora. Tröjan hade flätor på ärmarna, var insvängd i midjan och var huvudsakligen stickad under en resa i Skottland.

Jag hade själv inte hunnit bära tröjan, men givetvis fick dottern låna den till plugget. Och den försvann. Kom aldrig tillbaka. Hittade inte hem.

Ett drygt halvår senare, på en skolgårdsfest, såg jag den. Min fina tröja med det speciella angoraluddet och flätorna på ärmarna.

Den satt på en fritidsledare.

Min. Handstickade. Tröja.

Dottern sprang på min anmodan fram och frågade om hon kunde få den tillbaka.

Min. Handstickade. Tröja.

Fritidsledaren vägrade, och sa att den var hennes.

Jag tog inte fajten eftersom jag är en ynkrygg toffel generös människa.

Besittningsrätt gäller inte för tröjor, men visst kunde jag hålla med fritidsledaren.

Jorå, jag hade stickat tröjan, och återvunnit garnet till den, och designat den. Men jag hade aldrig burit den. Och egentligen aldrig letat efter den. Nu var den dessutom uppenbarligen älskad, även om fritidsledaren bar den ut och in, så att fästtrådarna på magen tydligt syntes.

Jaja. Jag bråkade alltså inte om saken. Så viktigt var det inte. Men det var en nyttig läxa som jag använde för att finslipa mina regler för fallfruktsgarn.

Vilka sorts kvarglömda plagg är okej att plocka?


Min första princip för att rädda hemlösa garn är nästan given:

Inget handgjort. Okej, virkade vantar och mössor och sjalar är alltid handgjorda, eftersom det inte finns några virkningsmaskiner. Men jag skiljer på virkat av kärlek och virkat i industriellt sammanhang. Om jag ska ta hem och återvinna garnet från ett bortslarvat plagg måste det alltså ha en tvättetikett från en större klädfirma.

Och mer?

Tid och plats. Räddar jag verkligen plagget från ett liv på gatan? Verkligen? Jag måste passera det blivande garnet flera gånger, under en längre tid. Det ska också ligga så att det är lätt att hitta, av den ursprungliga ägaren. Det vill säga upplagt och upphängt i ögonhöjd.

Ofta är det till och med jag som hänger upp den vilsna sjalen. Och twittrar en bild av det övergivna föremålet. Den här vanten skulle jag till exempel aldrig återvinna garnet ifrån. Den är så uppenbart maskad av kärlek. (Och syntet.)

Och skulle det vara en mössa eller en halsduk som sitter på en staty utgår jag från att det är stickgraffiti. Det rör jag givetvis inte, även om det ser ut att vara en kommersiellt producerad accessoar.

Plus det gamla vanliga:

Villigt garn. Att ett garn är så billigt att det är gratis innebär inte att du ska acceptera vilken skit som helst. Nä, du måste ha kvalitetsprinciper, precis som när du jagar begagnade tröjor och annat att köpa och slakta. Är det rätt färg och material? Kan du göra något snyggt av det?

Fast ... alltså ... jag skulle aldrig köpa en udda vante eller ett komplett par att återvinna garnet ifrån. Det är på tok för mycket jobb för så lite garn.

Men att ge garnet i en ensam, övergiven vante ett nytt liv, utan annan kostnad än ömsint nystning, härvning och tvätt — det är helt okej.

Hur var det med vanten?


Tillbaka till detta ullblandade garnnystan som en gång var en tumvante.

Jag passerade alltså tumvanten tre gånger under två veckor, och vinkade tillbaka till den där den satt och ynkade sig på ett elskåp.

Den fjärde gången tänkte jag "Va fan!" och ryckte ned den, vände den ut och in och såg tvättlappen. Och fodret. Helt klart en kommersiellt stickad dussinvante, med en enkel söm. Så det skulle bli hela, men korta garnstumpar, eftersom vanten var randig.

"Okej", tänkte jag. "Du får följa med mig hem. Jag ska ge dig ett nytt uppdrag."

Jag sprättade bort syntetpälsfodret och slängde det på ett ställe där det skulle göra minst skada i naturen, det vill säga i brännbara sopor. Garnet i sig nystade jag och härvade, med knutar och allt.

Ja, faktiskt. För det är enklare att tvätta en hel härva än korta stumpar. När jag väl jobbar med det torkade garnet river jag givetvis av knutarna och spottar och gnuggar ihop ändarna, för vantgarnet visade sig inte vara superwash-behandlat.

Den före detta ensamma vantens nya uppgift? Att agera strumpsulor i ett par strumpor, i gott sällskap med andra återvunna garn.

Material: 80 % shetlandsull, 20 % nylon (tre-trådigt).

Tvättråd: 30 grader.

Garnets tidigare liv: En borttappad tumvante.

Fyndställe: Elskåp.

Inköpspris: 0 kr.

Var är garnet nu? Håller på att bli häl, undersida av fot och tår på ett par strumpor.


Klicka här för att kommentera

Return to Återvunnet ullgarn.

Sök garnbus, sticklycka och virktokigheter:

Anpassad sökning
prenumerera på rss-feed
Håll dig uppdaterad!

Säg hej: Facebook  Twitter  Ravelry

Få Billigt garn-tips i ditt flöde

Följ Billigt garn för
garn-galenskaper i flödet.

Sticka och virka billigare


A N N O N S

A N N O N S